Sibbe Live!: Soirée a Paris
22.04.2026 19:00 – 20:00
Ordinariepris 20€ + beställningsavgift (från 1,50 € + 0,65 % av beställningen)
Studerande/pensionär/barn 15€ + beställningsavgift (från 1,50 € + 0,65 % av beställningen)
Program
G. Fauré: Sonat för violin och piano nr 1 i A-dur, op. 13
C. Debussy: Sonat för violin och piano i g-moll
F. Poulenc: Sonat för violin och piano, FP 119
Hanna Lipiäinen, violin
Lili Ahopelto, piano
Gabriel Faurés (1845–1924) första violinsonat i A-dur, op. 13, är ett av hans tidiga mästerverk och ett viktigt verk i den franska kammarmusikens historia. Sonaten komponerades under åren 1875–1876 och representerar därmed Faurés ungdomliga skaparkraft, där romantiskt känslouttryck förenas med hans typiska förfining och formklara tydlighet. Verket tillägnades violinisten Paul Viardot, son till Faurés nära vän Pauline Viardot. Sonaten uruppfördes i februari 1877.
Den första satsen, Allegro molto, är livlig och energisk, fylld av rytmisk vitalitet och sjungande teman. Dialogen mellan piano och violin är jämbördig och bägge instrument deltar i den melodiska och harmoniska utvecklingen. Satsen präglas av Faurés karakteristiska ljus och framåtrörelse, där romantiskt patos förenas med den klassiska strukturen. Den långsamma andra satsen, Andante, hämtar en motvikt till öppningssatsens intensitet. Den är lyrisk och varm, nästan som en sånglik meditation, där violinen ljuder som en mänsklig röst. Pianoackompanjemangets finkänsliga polyfoni och harmonier rör sig mjukt genom modulationerna. Den scherzo-artade tredje satsen, Allegro vivo, är lätt och dansant. Dess rytmiska livfullhet och klipska accenter påminner om Mendelssohns andlighet [?], men Fauré ger den sin egen franska charm – klar och elegant. Den sista satsen, Allegro quasi presto, är ett fartfyllt och virtuost slutnummer där teknisk briljans kombineras med melodisk poesi. Satsen kulminerar i ett klart klingande A-dur, som avslutar verket energiskt och hoppfullt.
Faurés första violinsonat markerade en ny riktning för den franska kammarmusiken, som länge hade dominerats av tyska format. Sonaten blev snabbt populär tack vare sina förfinade harmoner, sjungande melodier och balanserade form – den räknas än i dag till Faurés mest älskade och spelade kammarmusikverk.
Claude Debussys (1862–1918) Sonat för violin och piano färdigställdes 1917, bara ett år före tonsättarens död. Den kom att bli hans sista fullbordade verk och är en del av en planerad serie med sex sonater, av vilka han hann komponera endast tre.
Sonaten kom till i en svår livssituation och under en orolig historisk tid – Debussy led av magcancer och Frankrike levde i skuggan av första världskriget. Trots sjukdomen och kriget fortsatte Debussy att komponera så länge han orkade. Debussy skrev verket delvis som ett ställningstagande för fransk kultur och som motvikt till den tyska musiktraditionens dominerande ställning. Också i detta avseende visar sonaten på medvetebhet – den är ett melankoliskt men stolt farväl.
Debussy var svårt sjuk vid sonatens uruppförande och framträdde märkbart försvagad på scen. Likväl framförde han verket tillsammans med violinisten Gaston Poulet i maj 1917 i Paris.
Sonaten är musikaliskt tät och djupt personlig. Den första satsen, Allegro vivo, är livlig men skör. Dess rytmiska energi bär på en underliggande känslighet och rastlöshet. I musiken kan man även ana spanska nyanser, särskilt i rytmiken och de melodiska gesterna. Den andra satsen, Intermède: Fantasque et léger, är lätt och lekfull, men rymmer ändå vemod. Den tredje satsen, Très animé, är livfull och stundvis dramatisk och här hörs återklanger av tidigare teman i verket.
Francis Poulenc (1899–1963) komponerade sin Sonat för violin och piano under åren 1942–1943 till minne av poeten Federico García Lorca. Poulenc försökte vid flera tillfällen skriva en sonat för stråkinstrument och efter flera övergivna försök blev violinsonaten frukten av detta arbete. Sonaten förblev även hans enda violinsonat. Violinisten Ginette Neveu spelade en viktig roll i sonatens tillkomst – hon stödde tonsättaren och gav råd i komponerandet av violinstämman. Poulenc kallade själv sonaten för ”monstret” på grund av den besvärliga komponeringsprocessen. Sonaten uruppfördes av Neveu och tonsättaren själv sommaren 1943, men tonsättaren reviderade senare sonaten och gav den sin slutliga form 1949.
Poulenc levde i det tyskockuperade Frankrike under andra världskriget och uttryckte sina politiska ställningstaganden genom att tillägna sina verk noga utvalda poeter. Att sonaten för violin och piano tillägnades Lorca var ett medvetet val – Lorca dödades av fascister under det spanska inbördeskriget 1936. Satsernas titlar Allegro con fuoco (“snabbt och eldfängt”) och Presto tragico (“mycket snabbt och tragiskt”) får en speciell innebörd i ljuset av verkets tillkomsthistoria. Sonatens första och sista satser skildrar sorgen och smärtan över Lorcas död. Den mittersta satsen, Intermezzo, är däremot öm och vemodig och noterna innehåller ett direkt citat av Lorca: ”gitarren får drömmarna att gråta”. Pizzicatona, knäppandet på strängarna, gestaltar gitarren och mot dem står en vackert dröjande huvudmelodi.
Hanna Lipiäinen studerade vid Tammerfors yrkeshögskola 2006–2011 under Nikolai Fadeev och utexaminerades som instrumentpedagog med utmärkta vitsord. Dessutom fullföljde hon solistiska fördjupningsstudier i recitaler i Tammerfors under Fadeevs ledning med utmärkta betyg 2012. Hon fortsatte även sina studier vid Sibelius-Akademin 2011 inom utbildningsprogrammet för musik (Esittävä säveltaide) under Merit Palas och Jaakko Ilves och utexaminerades med utmärkta vitsord 2014. Åren 2019–2021 kompletterade hon sina solistiska studier vid Lahtis konservatorium och utexaminerades hösten 2021 med utmärkta vitsord. Hanna har deltagit i många mästarkurser av bland annat Paavo Pohjola, Grazyna Gebert och Nya Helsingforskvartetten, och hon har även studerat privat under Alexander Vinnitsky. Hanna är verksam som orkester- och kammarmusiker. Hon har uppträtt med flera recitalserier i bland annat Helsingfors, Tammerfors, Lahtis och Tartu, och har deltagit i flera kammarmusik-konsertserier som medlem i Kaveet-kvartetten och i diverse ensembler både i Finland och utomlands. Hon strävar aktivt efter att främja kännedomen om sällan hörda violinverk i Finland och har under de senaste åren särskilt fördjupat sig i bortglömda violinmarrangemang ur västerländska opera- och balettrepertoaren.
Den i Kanada födda pianisten Lili Ahopelto avlade sin masterexamen vid Sibelius-Akademin 2022 under Erik Tawaststjernas och Antti Hottis handledning. Hon studerade även vid University of Toronto under Emily Chiang och hon tog sin kandidatexamen i musik 2018. Lili har deltagit i ett flertal mästarkurser i Finland och Kanada, både som solopianist och medlem i kammarmusikensembler, under lärare som Paavali Jumppanen, Marko Ylönen, Jane Coop, André Laplante, Timothy Steeves, Jamie Parker, Benjamin Pasternack, Ronan O’Hora, José Luis Estellés, Emile Cantor, David Louie och Sara Davis Buechner.
År 2020 uppträdde Lili som solist med Jyväskylä Sinfonia i Kakadu-pianotrion i finalen av Ilmari Hannikainen-tävlingen för pianokammarmusik. Hon var prisvinnare i Helmi Vesa-tävlingen 2019, vann Rosebowl-huvudpriset i Woodstock musiktävling och utsågs till bästa pianist under finalen vid London Music Festival. Dessutom har hon fyra gånger gått vidare till final i provinsmästerskapen i Ontario, där hon tilldelades tredje pris 2017. Lili har uppträtt i Toronto som solist tillsammans med kör i Sibelius Finlandia bl.a. under Finland 100 -jubileumskonserter, FinnGrandFests i Toronto och Sudbury, samt givit många solokonserter i Kanada med verk av finländska tonsättare på programmet. Vid FinnGrandFest 2018 tilldelades hon Kanadas finska kulturförbunds silvermedalj och hedersdiplom för sitt långvariga arbete för bevarander av finländsk kultur och utlandsfinländares kontakt till hemlandet.
Biljetter kan köpas i museets kassa från och med 21.1.2026.