← Tillbaka

Månadens föremål: Franz Liszts hårlock

Den 31 juli 2026 har det gått 140 år sedan den ungerska pianisten, kompositören, dirigenten och musikpedagogen Franz Liszt (1811–1886) gick ur tiden. Känd för sin virtuosa och karismatiska spelstil hade ”pianots Paganini” inga svårigheter att bli uppmärksammad av konsertbesökare. Den enorma entusiasm som uppstod kring Liszts konserter blev i själva verket så stor att den tyske författaren Heinrich Heine år 1844 – då Liszt var på höjden av sin konsertkarriär – myntande begreppet Lisztomani för att beskriva den typ av besatthet och svärmeri som uppstod kring pianisten. Fenomenet kan kanske sägas utgöra något av en föregångare till den popidoldyrkan som vi känner igen från 1960-talets Beatlemania eller 2020-talets Swifties, och också för Liszts del tog idolseringen sig i uttryck i ett av fandomens bekanta former, nämligen i samlandet av minnessaker. Det rapporterades till exempel om att kvinnorna som besökte Liszts konserter kunde rusa fram för att lägga beslag på pianistens silkeshandske eller hans använda näsduk, men också trasiga pianosträngar och hårlockar samlades in av ivriga fanatiker, samt till och med kaffesump och cigarrfimpar som Liszt lämnat efter sig på restauranger. Det omtalades också att konsertbesökare hamnade i mindre slagsmål då de skulle knycka till sig dessa Liszt-klenoder, eller åtminstone såvida de inte försatts i fullständig extas – skrikande, gråtande eller svimmande vid själva åsynen av virtuosen vid pianot, ifall den berömda karikatyren av Theodor Hosemann från år 1842 är att tro på:

Denna månads föremål är ett exempel på något av en sådan minnessak, nämligen en Liszt-hårlock:

Man kunde kanske fråga vad en hårlock från Franz Liszt att göra med Sibeliusmuseum och finländsk musikkultur? Hårlocken har i själva verket haft ett antal beröringspunkter till betydande aktörer inom den finländska musikbranschen då den ursprungligen kommit till Sibeliusmuseum samlingar via Roger Lindberg (1915–2003), kommerseråd och långvarig verkställande direktör för Finlands i tiderna viktigaste musikbolag Fazer Musik Ab (Musiikki-Fazer). Lindberg och Fazer Musik hade i sin tur kommit över hårlocken från pianisten, impressariot och operachefen Edvard Fazer (1861–1943) som studerat piano för bland annat den tyske pianisten, kompositören och kapellmästaren Bernhard Stavenhagen (1862–1914), på sin tid en av Liszts elever. Edvard Fazer hade enligt egen utsago införskaffat hårlocken ”i Weimar sommaren 1889 av Pauline Apel, Liszts hushållerska och efter hans död 1886 föreståndarinna för Liszt-Museet.”

Hur Pauline Apel kommit över hårlocken är oklart, men även om hon hade arbetat som Liszts hushållerska i ett trettiotal år och Fazer uppenbarligen hade köpt hårlocken direkt av henne så är det kanske rimligt att antaga att hårlocken i museets samlingar trots allt inte härstammar från Liszts tid som aktiv konsertpianist (–1847), utan från hans senare dagar. Kanske också färgen på hårtussen avslöjar att det rör sig om behåring från en mer ålderstigen artist, en tonkonstnär som kanske inte eftersträvade det vi idag skulle kalla sjärnstatus utan istället bemödade sig för att kultivera en image som ansedd kompositör och en musikalisk grand old man.

I inläggsserien Månadens föremål presenterar Sibeliusmuseums samlingspersonal utvalda objekt ur museets samlingar. År 2026 publiceras inläggen den första onsdagen i varje månad.