← Tillbaka

Månadens föremål: Notskrivmaskin Smith Corona Musicwriter

Denna månadens föremål behandlar ämnet sättning av musikalisk notskrift med en något ovanlig apparat, nämligen en skrivmaskin där de för vanliga skrivmaskiner bekanta skrivtecknen har ersatts med symboler för notskrift:

Skrivmaskinen i sin moderna utformning kan parallelt med innovationer inom tryckeribranschen under 1800-talet sägas ha orsakat en mindre revolution mot slutet av samma sekel beträffande hur skrift sätts på papper. Skrivmaskinen erbjöd ett relativt snabbt och standardiserat sätt att sätta tryckliknande skrivtecken på papper, och mötte således till exempel kontorsarbetets och den statliga byråkratins behov, men inom några år anpassades skrivmaskinerna också för bland annat stenografi och blindskrift samt också för musiknotation. Skrivmaskiner för musiknotation blev populära senast mot mitten av 1900-talet och hade ofta en utformning som liknade de konventionella kontorsskrivmaskinerna (till exempel tyska Nototyp/Melotyp, 1933) men mer okoventionell formgivning förekom också (till exempel den amerikanska Keaton-maskinen, 1936 och 1953).

Notskrivmaskinerna tillhörde ändå en nischmarknad och fick uppenbarligen aldrig riktigt samma genomslagskraft som de koventionella skrivmaskinerna, kanske också på grund av maskinernas relativt höga pris (en standardmodell kunde kosta över §400 i mitten av 1960-talet, i dagens pris ca 4 000€) och den långsamma nedteckningsprocessen jämfört med att skriva för hand (tillverkarnas reklamlöften om snabbhet till trots). Datorernas utveckling under 1970- och 80-talen banade vägen för digitalt typsatt notskrift, vilket slutligen ersatte behovet för notskrivmaskiner.

Förmodligen var det försök till att minska tillverkningskostnaderna som ledde till att en del av de mer framgångsrika notskrivmaskinerna tillverkades genom att modifiera redan befintliga, konventionella skrivmaskinsmodeller. Exempel på sådana är Musicwriter-modellerna, vars första prototyp konstruerades år 1946 av den amerikanska kompositören och oboisten Cecil Effinger (1914–1990); patent för uppfinningen fick han år 1954. Notskrivmaskinen som ingår i Sibeliusmuseums samlingar är en sådan Musicwriter-modell av en något senare (ca 1964) bärbar ”Studio”-variant som tillverkades i ett begränsat antal av en av de i tiderna ledande skrivmaskinstillverkarna Smith Corona.

Till sitt yttre grundar sig Musicwriter Studio-modellen på samma design som den av Smith Corona tillverkade konventionella Galaxie-skrivmaskinen – en väsentlig skillnad modellerna emellan ligger med andra ord i att de konventionella skrivtecknen på såväl tangenterna som trycktyperna vid typarmshuvudena har ersatts med nottecken:

Förutom de avvikande skrivtecknen meddelar skrivmaskinens instruktionsmanual vissa detaljer gällande maskinens användning och mekanik som avviker från det konventionella: endast höger hand skall användas för tangenttryck, medan vänster hand opererar valsratten för justering av pappret i höjdled. I normal användning skall skiftlåset vara i nedtryckt läge eftersom de mest använda nottecknen är placerade där tangenterna skulle ha så att säga VERSALER istället för gemener, och i själva verket slår fem av tangenterna – diskantklav 𝄞, halvnot 𝅗𝅥, fjärdedelsnot 𝅘𝅥, åttondedelsnot 𝅘𝅥𝅮 och sextondedelsnot 𝅘𝅥𝅯 – endast sitt korrekta tecken ifall skifttangenten är nedtryckt eller i låst läge. Dessutom är alla tangenter förutom mellanslag och baksteg så kallade döda tangenter, det vill säga vagnen förflyttas inte automatiskt efter ett anslag så som på en vanlig skrivmaskin. Med maskinen levererades också ett sampel på avtrycket den producerar, ett dokument som samtidigt fungerade som bevis att maskinen genomgått kvalitetskontroll före den avsänts från fabriken:

Hur har då notskrivmaskinen kommit till Sibeliusmuseums samlingar? Frampanelen till skrivmaskinen pryds av en präglingstejpsetikett med akronymen och årtalet ”SKUL 1962” samt adressen ”Temppelikatu 12, 00100 Helsinki” vilket talar om att maskinen skulle ha tillhört Finlands Kantor-organistförbund (fi. Suomen Kanttori-urkuriliitto, SKUL).

En anmärkning i museets databaser anger att skrivmaskinen kommit till Sibeliusmuseum via museets tidigare intendent; maskinen hade inköpts av intendenten på en loppmarknad i Helsingfors år 1995. Detaljerna kring skrivmaskinens tidigare historia och användning är dock inte närmare känd.

Vem i strösta allmänhet kan tänkas ha haft användning av notskrivmaskiner, och i vilket syfte? Marknadsföringsmaterialet för notskrivmaskiner så som Musicwriter tycks föreslå att målgruppen var inte bara kompositörer eller kopister som var i behov av att producera tryckliknande noter utan att behöva föra sina manuskript till ett tryckeri för att typsättas, utan också arrangörer, musikstuderanden och -läraren, skolor, musikstudior, kyrkor samt musikförläggare. Ett användningsområde inom musikens sfär som skrivmaskinernas uppfinnare och tillverkare kanske inte förutsåg var användningen som ljudande instrument – den franska dramatikern Jean Cocteau tillsammans med landsmannen kompositören Erik Satie använde sig visserligen av bland annat en skrivmaskin som perkussivt instrument i en kontroversiell balett år 1917 (Parade) och den amerikanska kompositören och orkesterledaren Leroy Anderson komponerade år 1950 ett stycke där maskinen i fråga rentav är soloinstrument (The Typewriter). Också Musicwriter-modellerna har av allt att döma sett en del användning både som instrument och kompositoriskt verktyg bland musiker ute i världen. Notskrivmaskinen är kanske verkligen också en musikskrivmaskin?

I inläggsserien Månadens föremål presenterar Sibeliusmuseums samlingspersonal utvalda objekt ur museets samlingar. År 2026 publiceras inläggen den första onsdagen i varje månad.