← Tillbaka

Månadens föremål: Trådmagnetofon Polaris

Förra månaden invigdes en ny basutställning om ljudinspelnings- och ljudåtergivningsteknik vid Sibeliusmuseum, och för att spinna vidare på detta tema behandlar denna månads inlägg i serien Månadens föremål en något mer obeaktad apparat i inspelningsteknikens historia, nämligen trådmagnetofonen. Men innan vi presenterar själva föremålet kan de vara nyttigt, eller kanske till och med tilldragande, att först beakta den magnetiska inspelningsteknikens tidiga historia.

Magnetiska inspelningsteknikens tidiga historia

Upptäckten av möjligheten att lagra en signal så som till exempel ljud med hjälp av elektromagnetisk induktion tillskrivs den amerikanska ingenjören Oberlin Smith (1840–1926). Fyndet förblev dock på ett huvudsakligen teoretiskt plan, ty trots försök lyckades Smith aldrig konstruera en för ändamålet fungerade apparat. Det var istället den danska ingenjören Valdemar Poulsen (1869–1942) som år 1898 för första gången påvisade en fungerade apparat där ett ljud – först omvandlat till elektrisk ström med hjälp av en mikrofon för att sedan ledas genom en elektromagnet som förs över ett magnetiserbart medium – kunde lagras magnetisktt och vid ett senare tillfälle också reproduceras genom en hörlur. Tekniken var banbrytande då den utgjorde ett alternativ till de vid den tiden redan etablerade inspelningsteknikerna som grundade sig på mekanisk gravering där en ljudfåra inskrivs i ytan av till exempel en cylinder eller en skiva och motsvarande återgivningstekniker där ljudet reproduceras med hjälp av en nål som följer den inspelade ljudfåran – nämligen Edisons fonograf och Berliners grammofon.

Apparaten som Poulsen utvecklade tillsammans med kollegan Peder Oluf Pedersen (1874–1941) fick namnet telegrafon eller telefonograf, och som namnet antyder var den ursprungligen avsedd för att spela in telefonsamtal – med andra ord en sorts tidig telefonsvarare. Då uppfinningen förevisades vid Världsutställningen i Paris år 1900 befästes dock redan dess potential för inspelning av ljud i största allmänhet, inte minst genom att lämna sitt avtryck i inspelningsteknikens historia genom att bevara för eftervärlden Frans Josef I av Österrikes röst i det som anses vara den äldsta bevarade magnetiska ljudinspelningen. Trots att innovationen tilldelades Grand Prix vid Parisutställningen nådde telegrafonen aldrig någon namnvärd framgång, åtminstone inte i en kommersiell bemärkelse. Aktieselskabet Telegrafonen gick i konkurs under 1910-talet och Poulsen hade i själva verket redan lämnat telegrafonen bakom sig för att istället sysselsätta sig med att utveckla bland annat trådlös telegrafi.

En av telegrafonens brister var säkerligen att signalen som apparaten kunde lagra var tämligen svag och förvrängd, vilket berodde på avsaknaden av elektronisk förstärkning. Det skulle nämligen ta ännu några år innan amerikanen Lee de Forest (1873–1961) och österrikaren Robert von Lieben (1878–1913) utvecklade trioden (ca 1908), det vill säga vakuumröret som möjliggjorde förstärkning av elektriska signaler och en av dess praktiska tillämpningar, nämligen förstärkaren (1912). Telegrafonens vidareutveckling och eventuellt även dess förestående kommersialisering engagerade även den finlandssvenska uppfinnaren Eric Tigerstedt (1887–1925): år 1914 hade Tigerstedt gjort vissa förbättringar till Lieben-vakuumrören och efter att år 1915 ha flyttat till Köpenhamn bekantade han sig även med telegrafonen i syftet att utveckla en teknik för att synkronisera ljud med film.

Då Tigerstedt emigrerade till USA år 1923 kunde han i sin arbetsansökan imponera bland annat med en nykonstruerad, uppenbarligen brusfri telegrafon och något senare fick han också ett rekommendationsbrev av självaste ljudinspelningens fader Thomas Edison (1847–1931). Tigerstedts fortsatta arbete med telegrafonen skulle dock inte bli långvarigt då han dog i sviterna av tuberkulos i New York år 1925.

Trots att Tigerstedts arbete avbröts i förtid och betydelsen av hans bidrag i telegrafonens vidareutveckling är delvis oklar, så skulle arbetet upptas av andra på båda sidorna av Atlanten. De apparater som byggde på telegrafonen – och som med tiden kom att kallas trådspelare, magnefon och trådmagnetofon (eng. wire recorder, ty. drahttongerät) – togs i bruk i mindre utsträckning bland annat för diktering i hemmen och kontoren samt för militära syften under de båda världskrigen. Det var dock först och främst i det efterkrigstida USA som trådmagnetofonen fick fotfäste som en kommersiell produkt med Armour och Brush som de ledande tillverkarna och licensgivarna. Armouranställda Marvin Camras (1916–1995) och Semi Begun (1905–1995) vid Brush ledde många av innovationerna i utvecklingen av trådmagnetofonen, ett arbete som också så småningom lade grunden för trådformatets standardisering, ofta kallad ”Armour Standard”.

Trådmagnetofoner i Finland

Det var dock inte endast i USA som tillverkningen av trådmagnetofoner tog fart, utan även i Europa (till exempel av svenska Luxor) och också i Finland tillverkades trådmagnetofoner (fi. lankamagnetofoni). Denna månads föremål är ett exempel på sådan inhemsk produktion, nämligen Polaris-trådmagnetofonerna som tillverkades av Helsingforsbaserade Radiolaite Ab under åren ca 1949–1957 (SmIn884, SmIn1194).

På baksidan av den ca 33 x 52 x 23 cm stora och ca 20 kg tunga kofferten som trådmagnetofonen är monterad i är fastsatt en tillverkarplåt som anger modellnumret 567V och information gällande vissa grundläggande elektriska egenskaper. På baksidan finns även strömintaget med omkastare för olika spänning och högtalaruttag.

Trådmagnetofonens transportmekanism är placerad på övre sidan av apparaten och består av två naver som är fasta på varsin elektrisk drivmotor monterade på insidan av chassit. I likhet med andra trådmagnetofoner använder Polaris-trådmagnetofonen som inspelningsmedium en tunn metalltråd med en diameter på ca 0,1 mm virad på en spole med en standardstorlek på 2 3/4 tum i diameter. Innan inspelning eller reproduktion monteras trådspolen på trådmagnetofonens vänstra nav varefter trådändan först dras via öppningen i tonhuvudet och sedan fästs i den fasta spolen till höger:

Transportmekanismens reglage består av en spak som styr spolmotorerna, antingen i läge ”Palautus” (bakåtspolning) eller ”Äänitys&Toisto” (framåt, inspelning och reproduktion); i läget mellan dessa finns dessutom ett omarkerat stop-läge. Dessutom har transportmekanismen en hastighetsspak som ställer in den nominella hastigheten som tråden rör sig över tonhuvudet vid inspelning och reproduktion med läge för antingen ”Norm” (normal) eller ”Hidas” (långsam). Normalhastigheten följer den etablerade standardhastigheten på 2 fot per sekund (24 tum per sekund) och långsam motsvarar 5/6 av denna hastighet (avsikten har uppenbarligen varit att det skall vara möjligt att korrekt återge inspelningar gjorda i t.ex. Finland där strömnätets normalfrekvens är 50 Hz i länder så som t.ex. USA där strömnätet har en normalfrekvens på 60 Hz och AC-motorer sålunda roterar med högre hastighet).

På chassits insida finns elektroniken: bland annat spolmotorerna, förstärkaren och den inbyggda högtalaren:

Polaris-trådmagnetofonens frampanel pryds av ett guldfärgat rutnät som fungerar som ett skydd för högtalaren som är monterad på insidan av apparaten. På frampanelen finns ytterligare reglage: till vänster om högtalaren strömbrytare med tonkontroll och en nivåindikator med hjälp av ett sk. Magic Eye-vakuumrör av typen EM34 samt till höger en volymratt och en omkastare som väljer mellan inspelning och reproduktion:

Längst fram finns två utgångar för hörlurar, en omkastare som väljer om signalen skall återges via den inbyggda eller externa högtalaren, en ingång för signalkällor (radio, skivspelare, telefon), en omkastare som väljer mellan ”Mus.” eller ”Puhe” (Musik eller Tal, uppenbarligen ett enkelt filter som förstärker basfrekvenserna i läget Musik) och därtill två mikrofoningångar.

Som det framgår från manualen och reklambroschyren för Polaris-trådmagnetofonen levererades apparaten också med en mikrofon:

Reklambroschyren illustrerar också de olika användningsområden som tillverkaren ansåg att apparaten kunde ha: allt från inspelning från radio, telefon och skivspelare till renskrivning, diktering och mötesprotokoll samt som hjälpmedel för reportrar, vid föreläsningar, diverse undervisningssyften och för övning av framföranden samt för musikern som i ögonblickets inspiration vill spela in sin senaste komposition. I vilken utsräckning Polaris-trådmagnetofoner slutligen användes för dessa ändamål är höljt i ett dunkel, men med tanke på att det i efterkrigstidens Finland rådde brist det mesta och importen av både ljudinspelnings- och återgivningsutrustning från utlandet var försatta med hårda restriktioner (sådan apparatur ansågs vara en lyxvara och krävde särskilt tillstånd), så kan det visserligen antas att det fanns en viss efterfrågan för inhemsk produktion. Enligt tidningskällor kostade dock Polaris-trådmagnetofonen omkring 44 500 mark kring årsskiftet 1950 (i dagens valuta ca. 2 200€), så det är knappast orimligt att antaga, att åtgången trots allt var begränsad. En dokumenterad användare av Polaris-trådmagnetofonen är i alla fall folksångaren Vihtori Grönroos (1888–1960) som använde sig av apparaten för att samla in folkmusik i Nakkila-trakten i början av 1950-talet.

Coda: Trådmagnetofonens öde

Trots att trådmagnetofoner så som Polaris-modellen antagligen fyllde ett visst behov kunde det dock med en viss efterklokhet påstås att då Radiolaite började producera och marknadsföra sin trådmagnetofon i slutet av 1940-talet så var det redan frågan om föråldrad teknik som var dömd att misslyckas i långa loppet. – Något långsökt kan skulden till detta läggas på cigaretten. En anställd vid en cigarettfabrik i Dresden hade nämligen utvecklat en metod för att fästa pulveriserade ädelmetaller på cigarettpapper och vid ett kafébesök i Paris hade denne tysk-österrikiske ingenjör vid namn Fritz Pfleumer (1881–1945) insett att ett likartat papper beklätt med järn kunde användas som inspelningsmedium istället för metalltråd. De första bandspelarna och magnetbanden utvecklades som ett samarbete mellan de tyska konglomeraten AEG och BASF kring år 1932, låt vara att det skulle dröja tills efter andra världskriget och i Finland till slutet av 1950-talet för bandspelarens och bandens slutliga genombrott. Bandet erbjöd bland annat bättre ljudkvalitet, smidigare editeringsmöjligheter och med tiden också flerspårig inspelning, men själva inspelningsprincipen för såväl bandspelaren som trådmagnetofonen – elektromagnetisk induktion – var ändå den samma. Tillämpningen av den principen sträcker sig tillbaka i tiden till åtminstone Poulsens tidiga försök att med hjälp av en magnet, ett batteri och en telefonlur fånga in ett ljud på en pianosträng.

Tack till : Kauko Viitanen, Sami Saari

I inläggsserien Månadens föremål presenterar Sibeliusmuseums samlingspersonal utvalda objekt ur museets samlingar. År 2026 publiceras inläggen den första onsdagen i varje månad.