Sibbe Live!: Common Ground
Trio Teos: Kreeta-Julia Heikkilä, violin, Jaani Helander, cello, Jaan Ots, piano
Program:
Nico Muhly (f. 1981)
Common Ground (2008)
Sergej Rachmaninov (1873–1943)
Trio élégiaque, op. 9 (1893)
I Moderato
II Quasi variazione
III Allegro risoluto
Helander blev bekant med Heikkilä år 2014 då hon bad cellisten Helander att uppträda under en konsertserie. Musikerna blev snabbt vänner och grundade kammarmusikfestivalen Helsinki Chamber Music Festival, som i år arrangeras för sjätte gången. Efter att ha träffat Jaan Ots, som studerat till dirigent vid Sibelius-Akademin, fick musikerna våren 2016 idén att grunda en pianotrio. Den officiella debuten var följande sommar, varefter trion har gjort ett drygt tiotal uppträdanden runt om i landet. Onsdagens konsert är Trio Teos första spelning i Sibeliusmuseum.
Konserten inleds med Nico Muhlys (f. 1981) verk Common Ground från år 2008.
– Common Ground är ett roligt stycke som vi tidigare har framfört på Konstfabriken i Borgå. Nu fick vi ett bra tillfälle att spela stycket på nytt och det blev också konsertens namn. Verket har en minimalistisk känsla och påminner ställvis om elektronisk musik. Det energiska, rytmiska stycket är uppdelat i tre delar. I mellersta delen spelar cellon en sångaktig melodi som pianot och violinen kommenterar på ett effektliknande sätt, berättar Helander.
De starka vänskapsbanden medlemmarna emellan stärker känslan av samhörighet:
– Vi har en liknande humor, vilket nästan är det viktigaste i sådant här. En gemensam humor påverkar dynamiken och hörs i spelandet. Det är faktiskt inte särskilt lätt att hitta så här bra spelkompisar! Vårt spelande passar bra ihop. Då man över tillsammans lär man sig att reagera på varandras spelande och samspelet utvecklas till något unikt, beskriver Helander.
Från Common Ground görs ett hopp bakåt i tiden till år 1893 och Sergej Rachmaninovs (1873–1943) Trio élégiaque, op. 9. Verket skrevs för att hedra minnet av Pjotr Tjajkovskij (1840–1893). Rachmaninovs trio har strukturen i Tjajkovskijs trioverk som förebild, och även temat är delvis härlett från det.
Helander beskriver Rachmaninovs trio som ett stort och rörande verk:
– Trio élégiaque är ett väldigt dramatisk och vackert, till och med sorgligt stycke. Verket är 50 minuter långt och består av tre delar. Det här är en av mina favorittrior – den är helt fantastisk att spela! Jag skulle kunna spela den när som helst, var som helst. Violinen och cellon glöder medan pianot bjuder på virtuosa kadenser. I slutet avtar cellon in i det oändliga. Musiken är så stark att den garanterat känns i hjärtat hos varje lyssnare.