Sibbe Live!: Selim Palmgrens solosånger 1900-1944 - Sibeliusmuseum Hoppa till huvudinnehållet

Sibbe Live!: Selim Palmgrens solosånger 1900-1944

28.02.2024 18:00 – 19:15

Vuxen 15€

Studerande/ pensionär 12€

← Alla evenemang

Jenni Lättilä (sopran), Rabbe Österholm (baryton) och Henrik Järvi (piano) presenterar ett tvärsnitt av Selim Palmgrens omfattande solosångproduktion. Konserten innehåller mästerverk som tidigare framförts på konsertscener av Aino Ackté, Maikki Järnefelt-Palmgren, Greta von Haartman, Lea Piltti, Oiva Soini och Aune Antti.

Henrik Järvi studerade vid Sibelius-Akademin för Liisa Pohjola, vid Mozarteum i Salzburg för Alexei Lubimov och vid konservatoriet i S:t Petersburg för Alexander Sandler. Vid Madrids kammarmusikakademi arbetade han med Ralf Gothon och Tom Krause. Han har också deltagit i dirigentkurser med Jorma Panula.

Henrik Järvi har framträtt som solist med Uleåborgs, Jyväskyläs och Åbo symfoniorkestrar samt vid Åbo och Kuhmo musikfestivaler. Han har också gjort konsertturnéer i Tyskland, Schweiz, Norge, Sverige och de baltiska länderna. Järvi slutför för närvarande sin konstnärliga avhandling vid Sibelius-Akademin, med fokus på Selim Palmgrens pianomusik.

Jenni Lättilä, sopran och musikdoktor, har magisterexamen i sakral musik och  i vokalmusik och opera från Sibelius-Akademin under handledning av Pekka och Outi Kähkönen. Sedan dess har hon fortsatt sina studier för bl.a. Dorothy Irving och Susanna Eken. Jenni Lättiläs doktorsexamen avlades i december vid DocMus-doktorandskolan vid Sibelius-Akademin. Jenni Lättilä har tilldelats priser i flera finska och internationella sångartävlingar och 2009 valdes hon till Bayreuth-stipendiat av Finska Wagner-sällskapet. Hennes unga, dramatiska sopran passar särskilt bra för de stora rollerna i Verdis och Wagners verk, och hon gjorde sin professionella debut som Lady Macbeth i Verdis Macbeth 2010. På Finlands nationalopera debuterade hon 2011 i Wagners Nibelungens ring-tetralogi, där hon sjöng tre roller. Sedan dess har hon framträtt på Nationaloperan varje år. Jenni Lättilä är en eftertraktad orkestersolist och är också en aktiv liedsångare. Som en mångsidig och skicklig musiker är hon känd för att uppföra och uruppföra finsk och nordisk nutida musik.

Barytonen och sångpedagogen Rabbe Österholm har studerat vid Sibelius-Akademin, där han 1998 avlade en magisterexamen i musik. Han har framträtt regelbundet som sångsolist, främst som liedsångare och som kör- och orkestersolist. Hans konsertrepertoar omfattar bl.a. sångcyklerna Die Schöne Müllerin och Dichterliebe, samt ett program med italiensk romanza.  Österholm är lektor i sång vid Musikinstitutet Kungsvägen och sångpedagog vid Sibelius-Akademin.

Kompositören Selim Palmgren och hans fru, sångerskan Minna Talwik-Palmgren i deras hem. Museiverket, Historian kuvakokoelma.

Selim Palmgren (1878 – 1951) lade grunden till den finländska pianomusiken och var den första finska kompositören av pianokonserter. Som skapande och utövande konstnär nådde han stor internationell uppskattning som tolkare av sina verk. Under 1930- och 1940-talen blev Palmgren en viktig influens i det finska musiklivet och utnämndes till den första professorn i komposition vid Sibelius-Akademin.

Palmgren komponerade, särskilt för sin hustru Maikki Järnefelt-Palmgren, omkring 100 solosånger, de flesta sentimentala romanser till svenskspråkiga texter. Palmgren skrev även sånger till texter från Kanteletar och av Larin-Kyösti och Koskenniemi. De tidiga sångerna, som Den unge piges viser, har en Grieg-influerad, nordisk klarhet. I de senare sångerna åtföljs uttrycket av experimentell harmonik och kromatik. Bland de bästa av dessa är sången I vassen komponerad till Osvald Siréns dikt, med sina gungande rytmer. För sin andra hustru, sångerskan Minna Talwik-Palmgren, komponerade Palmgren även orkestersånger.

Bakgrundsinformation om konserten skriven av Henrik Järvi (på finska):

https://sibeliusmuseum.fi/fi/selim-palmgrenin-yksinlaulut-1900-1944/

Sångtexter

Lemmenlaulu (H.Ojansuu)

Sä sydämmeni synkeässä yössä
olit tuikkiva tähtönen
ja lauluini tummassa vyössä
sulo, sointuisin kantelen.
Ja sä olit vain tähden lento,
yön taivasta kirkastit,
ja sä olit vain sävel hento,
joka hetkisen hehkyilit.

Vaan sinua siunaan aina
ja kaihoan kaivaten,
sä taivaan antama laina,
ilo kulkijan yöllisen.

Långsamt som kvällskyn (K. A. Tavaststjerna)

Långsamt som kvällsskyn mister sin purpur, där över milsfjärdens blänkande slätt, sakta, som brisen somnar därborta,
långt, så att ögat ej skönjer det rätt,
fjärran, som ekot dör efter sista
utdragna tonen av skärflickans sång,
skall jag dig glömma, du, som gav purpur
vårbris och toner åt livet en gång.

Du var mig mera nära (K. A. Tavaststjerna)

Du var mig mera nära
än lycka till sin graf,
än tomhet är till ära,
än tiggaren sin staf.

Du var mig mera nära
än solen blomman är,
än den, som måste bära
till bördan, som han bär.

Du var mig mera nära
än kärleken sin bikt;
du var min ljusa, skära
försvunna vårdags dikt.

För alla vindar (B. Gripenberg)

För alla vindar må min farkost drifva
mot fjärran hav och obekanta land.
Må vågorna min vandringssaga skrifva
med lätta krusningar i sand.
Den glöd, hvars plågor jag ej fri kan blifva på fjärran haf må blåsa upp i brand
och sjunka flammande som solens skifva
till ro bland molnen långt vid himlens rand.

För alla vågor må min farkost gunga,
må alla vindar i mitt segel sjunga,
må alla stränder hälsa mig som gäst.
I intet land, hos ingen vill jag stanna.
Jag går ombord
med festligt smyckad panna
och seglar bort när glädjen är som bäst.

                                

Lotta Lennings vaggvisa (Z. Topelius)

Nu kommer natt efter dagens strid,
Och alla stjernor de glimma;
Sof sött i natten, min stjerna blid,
Mitt ögas ljufvaste strimma!
Se Christus vakar allena huld;
Hans ögon skina som klara guld
I denna verldenes dimma.

Der stiga grafvarnas spöken opp
Och sina klor de utsträcka;
De vilja gripa min rosenknopp
Och himlens stjernor utsläcka.
De säga mig att min skatt är död,
Att all min ångest, att all min nöd
Ej kan den dyra uppväcka.

(Då visar jag dem din rosenmund:
Den kan jag aldrig förglömma.
De hvita englar, de se din blund,
De se så ljufligt dig drömma.
De bida alla en morgon klar,
När stilla öppnas ditt ögonpar
Och i sin famn de dig gömma.)


Jag vaggar dig till en salig ro
Från mycken ångest och möda;
Jag vaggar dig till en helig tro
På Jesus Christus den döda.
Jag vaggar dig från all jordens kif
Till himmelsk glädje och evigt lif,
Som ingen mask kan föröda.

                                   

När den sköna Maj med sippor kommit

(J. L. Runeberg)

När den sköna Maj med sippor kommit
kransa tärnor sina bruna lockar
skyndande till ringdans kring sin majstång.


Glad är den, som bär ett vackert smycke,
glad är den, hvars blomsterkrans
är lyckad, Glad är den,
som känner kinden rodna.

Frågar du, hvem gladast af alla, frågar du?
Den, som ser sin fästman med i ringen.

En vintervisa (G. Fröding)

Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må,
ty stjärnorna så kalla på himmelen gå
och frusen och kall är hela världen.
Och mänskorna de kämpa i drivor och snö
och vandra och gå och förfrysa och dö,
vart vandren I, vart leder denna färden?

(De tycka sig se ljus långt på villande stig,
de skynda, de tänka att snart få värma sig
och finna goda vänner i gårde.
Och kommer en i vägen, så slå de honom ner
och domna sedan själva och vakna aldrig mer,
I mänskor, varen intet så hårde!)

                                 

Herbst (C. Flaischlen)

So regnet es sich langsam ein
Und immer kürzer wird der Tag und immer
Seltener der Sonnenschein.

Ich sah am Waldrand gestern ein paar Rosen stehn.
Gib mir die Hand und komm…
Wir wollen sie uns pflücken gehn.

Es werden wohl die letzten sein!

                                 

Flickan knyter i Johannenatten (J. L. Runeberg)

Flickan knyter i Johanne-natten
kring den gröna broddens späda stänglar
silkestrådar utav skilda färger,
men på morgonstunden går hon sedan
dit att leta ut sin framtids öden.

Nu, så hör, hur flickan där beter sig.
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
talar hon och sörjer med de andra.
Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
talar hon och fröjdas med de andra.
Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.

                                    

Suomen suvi (N. Mantere)

Mä uinun nuorella nurmella,
Ja taivas siintävä ylläni päilyy.
Ja lintuset ilmassa leikkiä lyö,
Ja puiden lehdet ne hiljaa häilyy,
Ja tuoksua, nuoruutta täys on maa, –
Oi, Suomeni suvea hurmaavaa!

Mä uinun nuorella nurmella,
Ja eessäni Kianta kirkasna hohtaa,
Ja laulu rastasten, peippojen
Mun korvaini kalvoa hurmaten kohtaa.
Ja laulua, tuoksua täys on maa, –
Oi, Suomeni suvea hurmaavaa!

(Mä uinun nuorella nurmella
Ja hengitän tuoksua, hengitän syvään,
Ja katselen luontohon lumoovaan,
Kuin äitihin hellään, lempeään, hyvään.
Ja mieleeni tuo tuhat aatosta saa, –
Oi, Suomeni suvea hurmaavaa!

Oi, Suomeni suvea hurmaavaa!
Oi, ihanaa maata, mi meille on suotu!
Sua täytyvi lempiä, rakastaa
Joka ainoan, jolle vain lie sydän luotu!
Sua täytyy, oi, kaunehin, kallein maa,
Joka rinnan leimuten rakastaa!)

Joululaulu (S. Nuormaa)

Ja neitsyt pikku poijuttansa povellansa vie
ja äidillä on kyynelissä silmä.
Voi piltti pieni, eihän vain sun liian kylmä lie? Tää maailma on niin kylmä, niin kylmä.
Niin lämpimästi lempinyt on poika maailmaa, ja äidillä on kyynelissä silmä.
Oi oi poikaseni, ristinkö ne sulle rakentaa?
Tää maailma on niin kylmä, niin kylmä.

Dunkelrote Rosen (T. Siemerling)

Dunkelrote Rosen!
Kann euch nimmer schau’n,
Bitt’re Thränen müssen
In den Kelch euch tau’n.

Dunkelrote Rosen,
Saht mein Glück erstehn,
Dunkelrote Rosen,
Saht es auch vergehn.

Einst zur zarten Spende
Brach die Rosen er,
Heut’ sind seine Hände
Für mich kalt und leer.


(Weinend muss ich neigen
Mein bekümmert Haupt,
Dass der Zeiten Reigen
Mir mein Glück geraubt.)


Dunkelrote Rose!
Dufte mir nicht zu!
Find’ bald unterm Moose
die ersehnte Ruh’.

(Dunkelrote Rosen,
In das kühle Grab
Kommt als Liebeszeichen
Dann mit mir hinab!)


Dunkelrote Rosen,
deckt den schwarzen Schrein!
Dunkelrote Rosen,
Schmückt den Hügel mein.

                      

Die Klage (okänd)

Nach meiner Lieb viel hundert Knaben trachten, allein der, den ich lieb, will mich nicht achten. Ach, weh mir, armen Maid, vor Lieb muss ich verschmachten.

Um meine Gunst die Andern alle flehen, allein der, den ich lieb, mag mich nicht sehen. Ach, weh mir, armen Maid, wie muss mir dann geschehen.

Von allen Keiner mag mir widerstreben, allein der, den ich lieb, will sich nicht geben. Ach, weh mir armen Maid, was soll mir dann das Leben?

                                    

Nun die Schatten dunkeln (E. Geibel)

Nun die Schatten dunkeln,
Stern an Stern erwacht:
Welch ein Hauch der Sehnsucht
Flutet in der Nacht!

Durch das Meer der Träume
Steuert ohne Ruh’,
Steuert meine Seele
Deiner Seele zu.

Die sich dir ergeben,
Nimm sie ganz dahin!
Ach, du weißt, daß nimmer
Ich mein eigen bin.

                  

Så sakta ringde klockorna (A. Gullstrand)

Så sakta ringde klockorna
i tyst konvaljeskog,
när dagen, svept i nattens dok till hvilan ensam drog.
Så sakta ringde klockorna vid spröda kläppars slag, en andehviskning liknande, så silfverren och svag.

                                  

Sjung! Sjung! (Z. Topelius)

Sjung, sjung, brusande våg!
Visorna dina vet jag.
Sjung, sjung, fågel i skog!
Drillerna kan jag nog.
Sjung, sjung, blomster i vind!
Sucka sen aldrig mera!

Sjung, sjung, mitt hjerta du!
Klaga ej mera nu!
(Jag vet hvad jag vet, hvad ingen vet,
Hvad ingen nu alls kan ana!
Min hemlighet är min hemlighet,
Den skall ingen dödlig spana …

Här, här stod han i går,
Första och enda gången!
Hans blick då, när han såg,
Var som en mörkblå våg …
Guldglans på vågen,
Solsken i hågen …


Aldrig i sjelfva den bleka död
Så kan jag den blicken glömma,
Varm som den klara aftons glöd,
När rosor om kärlek drömma …
Ve om han visste –
Hvad?)

Sjung, sjung, brusande våg!
Visorna dina vet jag.
Sjung, sjung, fågel i skog!
Drillerna kan jag nog.
Sjung, sjung, blomster i vind!
Sucka sen aldrig mera!
Sjung, sjung, mitt hjerta du!
Klaga ej mera nu!

                                    

En moders farväl (E. N. Söderberg)

Och far du fjärran i världen och mötas vi här ej mer, jag följer dig dock på färden och aldrig jag dig öfverger.

Ty medan jag än kan bedja en bön för dig och ditt väl, är oafslitlig kedjan, som enar oss alltid själ vid själ.

                               

Asparnas susning (E. N. Söderberg)

I aspar, som tonrikt susen med vemodsdallrande blad, I fängslen min håg och tjusen, men gören mig icke glad.

I tolken det kval, som skälfver i hjärtats innersta vrå, fast lifvets himmel sig hvälfver oändligt solig och blå.

Till jordens flyktiga gäster I hvisken att spröd och späd är hvarje tråd som dem fäster vid lifvets grönskande träd.

                                    

Gula blad (E. N. Söderberg)

Gula blad och röda, som från träden falla, mig förtälja alla mänskobarnens lott.

Blekna och förblöda efter blomningsdagar bjuda oss de lagar, som mätt lifvets mått.

Hvad vi drömma skärast i den unga våren,

låna skall af åren höstens bleka drag;

Hvad vi fingo kärast, skall ifrån oss röfvas,

vän, hvars tro hann pröfvas, fröjd, som lyst vår dag.

                                    

Ungdomstoner (E. N. Söderberg)

Du lade toner på min tunga, du älskade, allt från den dag, då samfällt våra hjärtans slag begynte samma längtan sjunga.

Det var när våren stod i blom och tycktes oss en sommar lofva, som skulle ymnigt oss begåfva med lifvets hela rikedom.

Om åren höllo, om de sveko, jag spörjer ej, ty i min själ, det klingar än, i ve och väl af vårens löftessång ett eko.

Och hinner åldern än att färga min hjässa engång med sin snö, min kärleks ungdom kan ej dö, men skall sin majdags skärhet bärga; ja, än när höstens löf min stig i bleka färger börjat skruda, med samma fröjd den sång skall ljuda jag lärt, du älskade, af dig.

                                    

Helluntai (V. Juva)

Yli vainioin ja harjanteiden, yli vetten aavain, taipaleiden rauha laskeutuu. Vienoon väikkyy illansuu.

Iltakellot helluntaita soivat.

Salot siintää, aavat selät päilyy, yli maiden, vetten leijuin häilyy henki rakkauden.

Pyhä saapuu mielehen.

Iltakellot helluntaita soivat.

Kehruulaulu (E. Kivijärvi)

Rukkisi vieressä iltaa vietät, lankoja pyöräsi punoo. — Loimia, kuteita… miksi ja minne polkiessasi mietit.

    Puhtahan valkeat, murheen mustat,
    vereltä hohtavat vyyhdet –
    kohtalotarten kangaspuihin
    joutuvat elämän langat.

Kohtalo kutoo kirjokankaat, ihminen langat kehrää —. Aamusta iltaan, illasta aamuun suristen rukkisi pyörii…  1904

Suvinen saari (E. Kivijärvi)

Paras muistoni silmihin nousee sinisiinnosta välkkyvän veen: punaruskeat kalliorannat tuhanharmaine mökkeineen,

talo pohjassa tyynen lahden pihapihlaja vartianaan, kedot kaartuvat rantaan asti kesän kukkia tulvillaan.

Olet morsian seppelepäinen meren aavojen ulappain, sinä viehkeä suvinen saari, koti onneni unelmain!

                   Emäsalo 1915

Var är vägens mål? (E. V. Knape)


Var är vägens mål, var är vilans bo,
och var är ro för alla dagens drömmar?
Vart går sommarns vind, vart gå stjärnors tåg, och vart gå alla flödens brusande strömmar? Långt bortom älv och slätt och skog och strand, ligger lyckans alltid solbelysta land. Där är vägens mål, och där är vilans bo, och ro är där visst för all vår längtan.


Där skall vännen min möta vännen sin
och vandra under träd, som sakta susa.
Dagen glimmar glad som en vårens dag,
och alla nätter drömma sommarljusa.
Varje ord, som sagts i bitterhet och agg,
blir en fager ros förutan törnetagg.
Där är vägens mål, och där är vilans bo,
och ro är där visst för all vår längtan.

                                    

Miss’ on matkan pää? (suom. Sole Kallioniemi)

Miss’ on matkan pää, missä rauhan maa, ja missä levon päivän haaveet saavat? Tähden, tuulen tie minne viimein vie, ja minne vierii virran loiskeet aavat?

Himmenee rusko taivaanrannan taa, siellä välkkyy onnen aurinkoinen maa. Siell’ on matkan pää, siellä rauhan maa, ja tyyntyvi siellä kaikki kaipuu.

Silmiis’ katsahdan, kättäs tavoitan, ja hiljaa kuiskii lehvät päällä päämme. Niin kuin kevätsää, päivä kimmeltää, ja öitten valohämyyn vaiti jäämme. Sanat katkerat ja tylyt, tuskaisat, ruusun tuoksuun hukkuu, ei pistä okahat. Siell’ on matkan pää, siellä rauhan maa ja tyyntyvi siellä kaikki kaipuu.

En latmansmelodi (E. V. Knape)

Solen silar guldregn genom björklövstak, vita strömoln segla över skyn i sakta mak, Sommarsurr av humlors vingar, sommardoft från blomsterbingar.

Guldregn och sommarljus, allt blir till att sakta sorl av sommarvisors sus.

Godt är att lättjefullt på rygg i gräset höra hur sol och surr och blomsterdoft bli klang uti mitt öra. En lekfull lyckans sinfoni, en lycklig latmansmelodi, då inga sorger störa.

                                    

Laiskurin laulu (suom. Kim Borg)

Päivänpaiste nurmikkoa kultailee, pienet pilvenhattaret ne hiljaa soutelee.

Sirinässä heinäsirkkain, nurmen, kukkain tuoksu kirkkain. Hilpeä heinähelle kauneimman kesän toi, suven sävel leppoisasti lainehilla soi.

Nurmella nuutuneena nautinto on kuulla, kun kaikki kesän kaunis soittaa suloisella suulla. On sinfonia herttaisin ja melodia laiskurin, on lempilaulu laiskurin, näin aivan jouten olla.

Vineta (O. Thunman)

Den gång min dröm sjönk djupt i tidens våg, då sjönk en stad af syner och visioner, en månskensstad, där blåsval skymning låg kring fantasiens tysta högtidståg.

Djupt sjönk min dröm i tidens böljegång, men än i vemod mina blickar leta där bränning går i dans med skum och tång min sjunkna stad, min stad af bragd och sång, min brustna dröm, mitt härjade Vineta.

                                    

Vineta (suom. Ilta Koskimies)

Kun ajan aaltoon sortui haavehein, niin silloin vaipui kaupunkini kaunis, tuo haavemaa, miss’ säteet kuutamon kaikk’ kietoi unten vienoon verhohon.

Niin syvään sortui ajan hyrskyihin mun haavehein, mut sinne katson vielä miss’ aaltoin kuohut pärskyin karkeloi, miss’ alta aaltoin vielä soitto soi

vaan poissa on mun unteni Vineta.

Leivonen (V. A. Koskenniemi)

Sua nähnyt mä en, ma kuulin vain, sinä lingottu lentäjä taivahan alla. Sua silmilläni hain ma ja hain: suvipilvet purjehti taivahalla.

Oi runoilija sa runoilijain, mikä mahti sun säkeesi singonnalla! Ilon aalto mun läikähti rinnassain ja mun jalkani kulkivat karkelemalla.

En vaihtaisi sfäärien soitteluun, en enkelilauluun tuomion aamuna sun

liverrystäs, leivonen, joka ilmoitat maisen kevään kuun, joka annat riemusta juopua, onnesta ikikirkkaan, kiitävän hetkisen.

Kalastajaäidin joululaulu (Larin-Kyösti)

Nuku, nuku lemmen lapsi, uuvu uinailuusi, pöydällä kun kynttilöineen loistaa joulukuusi. Taata tuopi tuliaiset, koralliset tähdet, joss’ on toivon ankkurit, kun kerran kauas lähdet. Tuui tuui merten laine, liedon lemmen lasta, estä liian varhain lasta vaahtoon vaipumasta.

Avartuva aatos (Larin-Kyösti)

Pääni päällä leivo häilyy, soinnun suloon soittaa pään, allain meri siintäin päilyy, taivas värjyy välkkeessään. Ylempänä pilvet puuntaa, ylimpänä päivä päilyy ylväänä ja yksinään.

Niin mun aatos nostaa maasta, kaikkeuteen korkealle, korkealta korkeemmalle alla taivan silmän suojan, hengen hohtoon huimaavaan, ikuisuuteen ihanaan, luokse Luojan.

Kaukaiset mainingit (Larin-Kyösti)

Mun mieleni taas täyttää kaiho kumma, on taivaan ääriviivat himmenneet, on meren päilypinta lyijyntumma, on poissa aurinkoiset autereet.

Kaukaiset mainingit paasiin paukkaa, kuin suvi syksyn syliin karkelois, ma katson vuoren yllä huimaa haukkaa kuin sielussain sen hurja huuto sois’.

Mun aatokseni astua kaukolaivaan, ne piirtää kangastukset, jotka näin. Niin meri, aurinko ja tähdet taivaan taas hiljaa heijastuvat hengessäin.