Läppar viska från bleknad pränt - Sibeliusmuseum
Tillbaka

Läppar viska från bleknad pränt

05.07.2021

På en fest för några år sedan fick jag frågan vad jag jobbar med av en ny bekant. Jag berättade att jag är arkivarie. ”Oj, det låter tråkigt!”, var den spontana reaktionen av en person i sällskapet. Jag minns inte mera hur jag själv kommenterade det här och jag har också glömt personen ifråga, men själva situationen har blivit kvar i minnet och jag har flera gånger tänkt att personen som spontant tänkte att arkiv är tråkigt inte kan ha en aning om vad arkiv egentligen är och vad man kan använda dem till. Nu har jag inte arbetat i andra arkiv än det som hör till Sibeliusmuseum, men det finns så mycket musikrelaterad historia och så många människoöden insprängda i kapslar och lådor på våra hyllor att det närmast för tankarna till ord som ”intressant” och ”spännande”.

Ett av Sibeliusmuseums arkivutrymmen

Jag gick nyligen igenom en bunt blandade dokument som donerats till oss. Bland pappren, som mest rörde donatorns verksamhet fanns en lapp som stack ut i mängden. På lappen fanns en dikt av en okänd författare, närmast en kärleksförklaring till arkiven:

”Arkiv, det är hjärtan som blöda
bland gulnade pergament
det är läppar, levande röda
som viska från bleknad pränt.”

Visst låter det rätt melodramatiskt med gulnat pergament och blödande hjärtan. Men det blir i varje fall helt klart vad skribenten avser och jag tycker han eller hon har rätt. Bakom arkivdokumenten, som kan vara både gamla och urblekta, finns en historia. De har uppkommit i ett sammanhang och genom dokumenten kan man göra sig en bild av det förgångna. Man kan få inblick i skeenden, som man annars inte skulle veta något om. Historien kan på sätt och vis bli levande igen. Bakom dokumenten finns det också personer, vars ord förmedlar en bild av sådant som skett, men ofta också om sig själv.

Så skulle jag råka på fler nya bekanta som genast tycker att arkiv verkar tråkigt, får jag överväga att bjuda in till ett studiebesök.    

Henrica Lillsjö