← Tillbaka

Sibeliusmuseum: Glas och betong

Sibeliusmuseums arkitektur, del 4

Sibeliusmuseums byggnad representerar finländsk modernism, närmare bestämt
betongbrutalism. Giftermålet mellan betong och glas – mellan tungt eller bestående och
lätt eller ljust – är ett av betongarkitekturens mest centrala stildrag och även något som
museets arkitekt, Woldemar Baeckman, använde sig mycket av.

Vi ser detta giftermål redan då vi ska träda in i museet. Den flera meter indragna ingången
till museet bryter betongfasaden med sina väggar av brunt glas i kopparfärgade
metallramar och fyrkantiga, bronsfärgade dörrhandtag.

Vi finner kombinationen av glas och betong också i konsertsalen. Salen är försedd med
takfönster, som mjukar upp betongväggarna och erbjuder vackra utsikter bland takvalven.
Trädtopparna och domkyrkans klocktorn hämtar in yttervärlden i den annars slutna
betongmiljön i museet. Salens takgardiner döljer förvisso denna vackra detalj i
arkitekturen, men är till för att skydda museiföremålen från alltför mycket ljus och värme.
Fönster och glasväggar är av nämnda orsaker opraktiska i ett museum, då de även är
svåra att ventilera. En kan undra vad Baeckmans motiv egentligen var – eller om detta var
något han inte kom att tänka på i sin moderna arkitektur.

Museets utställningsutrymmen är placerade kvadratiskt runtom Sibeliussalen.
Utställningens nischer med vitriner är byggda i slät betong medan golvet består av
mörkbrunt kakel. Cementklinker, lin, tall, glas och brons har även använts som
byggnadsmaterial.

I regel vill museum ställa ut sina föremål i en neutral miljö, i en s.k. vit kub, men som en
ram för sina utställningsföremål påverkar museibyggnaden fortfarande besökarens
upplevelse. Hur tycker du att Sibeliusmuseum som en modernistisk byggnad påverkar din
besöksupplevelse?

Jannica Grönroos