← Tillbaka

Skönheten eller odjuret – betongbrutalismens många ansikten

De flesta brutalistiska byggnader är planerade inifrån utåt, så att säga. Man kan inte betrakta – eller i synnerhet förstå – de här byggnaderna endast utifrån. Få arkitektoniska stilar väcker lika starka känslor som betongbrutalismen. Den älskade och hatade stilen har präglat originella byggnader runtom i världen, inte minst i Finland. Sibeliusmuseum, som idag är en del av Stiftelsen för Åbo Akademi, planerades av Woldemar Baeckman och stod klart år 1968. Museibyggnaden med sin unika konsertsal hör till vårt lands mest uppskattade brutalistiska byggnader.

Betongbrutalismens stora, gråa och geometriska byggnader associerar många med sovjetarkitektur, dystopiska landskap och filmen A Clockwork Orange. Stilen har kritiserats av många, däribland kung Charles III av Storbritannien. Den dåvarande kronprinsen beskrev år 1984 brutalistbyggnader som betonghögar vars arkitekter har skadat Londons stadsbild mer än det tyska luftvärnet under andra världskriget.

I efterdyningarna av andra världskriget var attityderna annorlunda. Begreppet brutalism uppkom under 1950-talet för att beskriva den nya arkitektoniska stilen som kännetecknades av enkla linjer, obehandlade betongytor och stora, funktionella utrymmen. Efterkrigstidens snabba ekonomiska tillväxt ökade behovet av stadslägenheter. Man började industriellt framställa element i armerad betong och den moderna brutalismen kom att symbolisera det nya välfärdssamhället.

Begreppet betongbrutalism blev känt efter att den schweiziska arkitekten Le Corbusier år 1952 använde uttrycket béton brut (rå betong). Termen brutalism populariseras ytterligare då Reyner Banhams essä The New Brutalism år 1955 publicerades i tidningen The Architectural Review. Ordet nybrutalism hade för första gången använts redan år 1949 av den svenska arkitekten Hans Asplund för att beskriva Villa Göth i Uppsala.

Betongbrutalismen i Finland

Brutalismen anses utgöra en gren av modernismen. Medan funkisarkitekter lade stort värde på slätrappade väggar och få men välgenomtänkta detaljer, slog brutalistarkitekternas hjärta för obehandlad betong med spår av gjutplankor, fåror och grenhål. Gemensamt för båda stilarna är fokuseringen på funktionella lösningar samt avsaknaden av överflödiga detaljer.

Betongbrutalismen var relativt populär i 1960- och 1970-talens Finland, men alla betongbyggnader från den tiden är inte per automatik brutalistiska. Många förortsbyggnader restes snabbt då den industriella framställningen av betongelement tog fart. Många av de brutalistiska byggnaderna är idag i dåligt skick. Delvis beror det på en tidigare oförståelse för betong som byggnadsmaterial, men också på en avsaknad av uppskattning bland allmänheten.

Historiskt värdefull arkitektur bör bevaras

Helga korsets kapell i Åbo

Laaksonens intresse för brutalismen vaknade i ung ålder. Entusiasmen är fortfarande påtaglig då han berättar om Åbopärlorna Helga korsets kapell och Sibeliusmuseum. Enligt honom har museet något tempellikt över sig och en viss japanskinspirerad estetik går att skönja, inte minst på grund av atriumgården.

– Sibeliusmuseum är som ett unikt smycke mitt bland empirebyggnaderna. Kontrasten mellan den historiska platsen och den modernistiska arkitekturen bidrar också till den enastående stämningen, säger Laaksonen.

Många av de brutalistiska byggnaderna präglas av en enkel och geometrisk exteriör.

– De flesta brutalistiska byggnader är planerade inifrån utåt, så att säga. Till exempel Helga korsets kapell är på utsidan ganska intetsägande. Man kan inte betrakta – eller i synnerhet förstå – de här byggnaderna endast utifrån.

Laaksonen har inte svårt att välja sitt favoritelement i byggnaden:

– Det finaste med Sibeliusmuseum tycker jag att är själva Sibeliussalen. Salen fungerar bra också som talutrymme, alltså är utrymmet förut- om arkitektoniskt imponerade även funktionellt.

Laaksonen önskar att flera skulle uppskatta det unikt fina i betongbrutalismen:

– Den modernistiska arkitekturen, inklusive betongbrutalismen, innefattar mer än bara Bryggmans och Alvar Aaltos arkitektur och den utgör ett internationellt värdefullt kulturarv.

I dagens Finland hotas tyvärr flera brutalistiska byggnader av rivning. Jag anser att den finländska modernismens kulturarv är minst lika betydande som Sibelius musik och måste bevaras, avslutar Laaksonen.

Text: Annika Welling-Nyberg
Foto: Nawras Odda, Timo Jakonen, Annika Welling-Nyberg