← Tillbaka

Sibeliusmuseum som en betongbrutalistisk byggnad

Sibeliusmuseums arkitektur, del 2

Sibeliusmuseum representerar så kallad betongbrutalism typisk för 1960-talet och är ett av
de främsta exemplen på finländsk betongarkitektur. Det var den fransk-schweiziska
arkitekten Le Corbusier (pseudonym för Charles-Éduard Jeanneret, 1887–1965) som
utvecklade användningen av rå betong och lade grunden för brutalismen. Stilinriktningen
blev stor framför allt i Storbritannien – i Finland tog den aningen andra former.
Den modernistiska arkitekturen fick fotfäste i Finland redan under 1930-talet, men
krigstiden orsakade ett avbrott i byggandet. Under efterkrigstiden, när mycket var en
bristvara, uppkom innovationer som vidareutvecklade den modernistiska arkitekturen.
Detta ledde till att modernismen slog igenom igen under den industriella
byggnadsindustrins framfart på 1960-talet! Under denna våg byggdes också
Sibeliusmuseum, ritat av arkitekt Woldemar Baeckman. Också Baeckman tog inspiration
av Le Corbusiers betongarkitektur.

Baeckman hade från början velat använda granit som museets byggnadsmaterial, med då
det var för dyrt valde han istället rå betong, vilket ger Sibeliusmuseum en personlig prägel.
Baeckman fokuserade på betongmaterialets naturliga egenskaper genom diverse
bearbetningsmetoder; den råa betongen i Sibeliusmuseum är utan målning eller rappning
och fasaden består av industriellt gjutna betongplattor, gjutna mot olika tjocka, sågade
träplankor. Träplankorna har lämnat spår i processen, vilka Baeckman ville bevara; träytan
ger ett organiskt intryck i betongen, som annars kunde uppfattas som ett ”dött” material.
Baeckmans andra arbeten i betong är bland annat akademibyggnaderna Gadolinia från
1969 och Axelia från 1976. Sibeliusmuseum var dock hans främsta bidrag till
betongdiskussionen i 1960-talets Finland – i Gadolinia och Axelia vidareutvecklade han
betongarkitekturen genom bland annat förenklad betonganvändning.

Jannica Grönroos